NattefterNatt

Idag är det precis ett år sen min bäste Martin tog livet av sig. Han var min bästa killkompis och jag har aldrig haft en sån bra killkompis någon gång. Han såg mig för den jag var. Vi kunde prata om allt och vi hade roligt tillsammans. Jag har fått så många underbara minnen med Martin som jag alltid kommer bära kvar i mitt hjärta.

Den här dagen för att år sen ringde min kusin och berättade att Martin hade tagit livet av sig. Jag ville inte tro henne, så jag nekade allt hon sa för jag hade ju bara sett honom nån dag innan. Sen när jag insåg att hon inte ljög för mig kom mina tårar och jag grät i flera dagar efter det. Martin var alltid glad, han var en solstråle som sken upp mina dagar om jag inte var på humör. En del av mig har fortfarande inte fattat att Martin är borta för alltid.
Jag gick aldrig på hans begravning för jag klarade inte av det, vilket jag ångrar varje dag. Jag fick aldrig ta farväl av min vän. Och det är något jag ångrar varje dag. Jag har ett stort tomt hål och det är Martin jag saknar!
Jag skulle ge vad som helst för att få träffa han en gång till och bara prata med honom. Det finns så mycket jag vill ha svar på.
Jag tror på liv efter döden så jag vet att Martin finns här någonstans och kollar ner på vi som blev kvar. Han kommer alltid leva kvar i mig, för en så underbar människa som han kommer bli svårt att hitta igen.
Nu rinner mina tårar. Jag saknar han så grymt mycket!