NattefterNatt

Va till läkaren idag. FAN säger jag bara! Claudia följde me för jag vägrar o gå själv. Först tog dom blodprov o innan sa jag att rädd för blod o sprutor. C ser att jag går igenom en jobbig fas o säger att de går bra o att de är klart, dum fan som håller på o tar de säger att de inte alls är klart o stressar upp mig mer. C gör världens blick på henne. Sen fick vi sitta o vänta på att jag skulle in till doktorn.. Väl inne där så får jag sätta mig på bänken eller va de kallas. Första hon gör är att slå mig bak på revbenen me knytnäven o frågar om de gör ont??!! ÖHHHH! JA! Är öm som fan där, men nä jag hade ju inte alls ont för de visste hon. Sen går hon iväg för de ringer. Jag låg där o va alldelse tårögd o har C bredvid som står o försöker lugna mig. Sen sätter kramperna igång o mig lyssna kärringen självklart inte på utan C får säga de. Men då hade jag inte alls kramper för de visste hon oxå! Tänka sig att man vet hur en annan känner. Sen klämmer hon på magen o där börjar trycka där jag har skit ont, men se de hade jag heller inte! Så fel jag har alltså! För de är ju inte alls min kropp heller...
Jag är ingen läkare själv, men inte fan ska man väl slå allt man har på patienten?! O sen säga emot den.
De tog mig ett tag för att ens våga gå iväg för jag har en sån läkarskräck. De här gjorde så jag ALDRIG mer gå tillbaka till hc här!! O eftersom jag inte har "kramper" ibland så fick jag ju inget som löser upp dom heller. När vi kom ut därifrån spruta bara tårarna o jag skaka som fan. Claudia som är så snäll fick trösta mig.
Så de här va liksom de som gjorde att jag inte vågar gå dit nått mer alls..